slutar aldrig faschinera mig. aldrig. vidrigt, utan tvekan. intressant, som tusan. dekadens och abstinens. alltid en historia att berätta.

Borde ligga i sängen. Ska upp innan sex imorn för faziken. Sitter och varvar lycka med ångest och vet inte riktigt vart i livet jag är på väg. Börjar bli frustrerad. Förhoppningsvis tar jag snart ett beslut som vänder uppochner på min tillvaro flera gånget om. Nåt måste hända. Förlåt att jag inte uppdaterar. Intresset har falnat. Lusten sviker. När jag känner så skiter jag i det totalt istället. Fick ett ryck och efter att ha lyssnat sönder mig på rock under en längre tid har jag nu gått tillbaka till gamla trogna tårfällarhits som min käre gud i himlen håkan har avlat fram ur sitt hjärta. Ett hjärta som får våra andras hjärtan att nånstans känna lite hopp och lite glädje. Underbara läppar har han som konstruerar dessa vackra ord. Nog om håkan och mer om mig. Jag är trött. Yes. Eller egentligen inte. Men som sagt. Tidig uppstigning kräver tidig sänggång. Eller ska man kanske vara lite rebellisk? Ett telefonsamtal hoppas jag på, ska förändra min lilla egna misär. Cross your fingers. Imorn är det Lisa date. Yappyapp. Nej men nu flyger mina fingrar. Det är säkert för att jag inte vill sova. Men pallar inte vara odjup och diskutera dagen, pallar inte vara djup och diskutera livet. Limbo. Ja det är vad jag är i. Där befinner jag mig. Limbo. Där kan man ju inte stanna. Sooooo should I stay or should I go? Ja för er så är detta nog rena rama labyrintgåtan men för mig lättar orden mitt hjärta och kanske, kanske kan jag somna denna kväll utan tusen tankar av oro och hopp. Kom atombomb och slå ner i mitt helvete för fan. Snälla kom. Jag vill inte bli som dom. Liv. Gud vet att jag måste leva mitt. Sleep tight lovers.

Jag får alltid en massa idéer på kvällar och nätter när jag ligger och funderar för mig själv. Banbrytande idéer som ska förändra mitt liv, haken är bara den att när jag vaknar nästa morgon verkar dessa idéer aldrig riktigt lika bra och jag lägger dem på hyllan. Idag är det annorlunda. Det känns fortfarande lika bra, lika rätt och lika möjligt att genomföra som inatt. På ett sätt eller ett annat. Kanske har jag hittat min utväg.

Jag undrar vart jag är om tio år. Skulle kanske besöka en spåtant. Nu ska jag till stan.

Årets första vinterdag. Känns som en evighet sen jag sist såg solen. Det kommer bli en lång, kall vinter, för att citera några utav mina kära favoriter. Fikade idag på caféet där jag spenderat många mysiga timmar under de senaste tre åren. Stod och trängdes likt en pingvin i den busskur som jag praktiskt tagit bott i under samma period. En tid som nu är över. Det känns så tomt. Inte för att jag vägrar gå vidare utan för jag vet inte vad jag fyllt det tomrummet med. Ingenting. Vakuum. Årets första vinterdag fick mig att inse att jag lever i ett vakuum.

Snälla kan inte någon stanna världen? Stoppa tiden att ticka. Som att trycka på en lampknapp. Jag hinner ju inte andas. Jag vet inte vad jag vill eller hur jag vill ha det. Det är jobbigt för jag känner att livet springer förbi mig. När jag väl tar tag i det har jag väl hunnit få gråa hår och åderbråck. Nej Moa, time for a change. Fast saker flyter ju så bra nu. Åhhh attans. Jag kommer ingen vart. Kan någon stanna världen så jag kan komma ikapp?

Konstrasternas tid. Från total lycka till total misär och ångest. Till total glädje och till total ensamhet. Livet leker med mig nu. Skönt att det finns sushi, och oc...

Ibland när jag inte kan sova, när jag ligger vaken och vrider på mig samtidigt som huvudet dunkar över paniken att ligga vaken hela natten - då brukar jag läsa mitt förflutna. Det förflutna som ligger i alla sms, inkommande och utgående. Gråt, skratt, lycka och sorg. Efter att ha bläddrat tillbaka ungefär åtta månader brukar jag somna med ett leende på läpparna med vetskapen att jag faktiskt levt.

Har träningsvärk i min kropp. Afrodans + aerobic efter varandra sätter spår i min just nu misshandlade kropp. MEN, jag har skärpt mig - något i alla fall. Ingen cigarett på sisådär nästan två veckor, klapp på axeln. Jag har börjat äta regelbundet, dricka mindre alkohol och mer vatten. Tränat. Ja, ser ni; det här kan ju inte sluta på mer än ett enda sätt. Att jag misslyckas. Rätt. Förr eller senare sitter jag där med ciggen mellan läpparna, har hoppat träningen och är alldeles för bakis för att ens vilja föreställa mig. Eller? Thoughts in my mind this thursday night. Imorn har jag sovis, uhlalalalalalla. Njut av era liv darlings.

Precis som de flesta i detta avlånga land spenderade jag gårdagskvällen med vår valvaka. Förstagångsväljare som jag var, alltså helt oerfaren men ändå med ett engagemang och en vilja att lära mig om vår politik så har detta val betytt en hel del för mig. Okej, nu ska jag vara ärlig; fram tills för ett par veckor sen har jag varit med ointresserad än något av de tidigare valen och då har jag inte ens haft möjlighet att rösta. MEN, den senaste perioden har jag försökt. Jag har alltid varit en person med stort intresse för politik och IDEOLOGI. Jag har dessutom alltid vetat min ideologi. Vad mitt hjärta står och vad det klappar för. Denna valrörelse har dock vänt mina tankar och funderingar utochin. In i det sista tvekade jag mellan nästintill ytterligheterna men i sista sekund gjorde jag mitt val. Ett val som jag nu är glad att jag gjorde. Vilka lappar jag stoppade ner i kuverten kan ni få fundera på men ett är säkert, att Sverigedemokraterna har tagit mandat och nu dessutom innehar en vågmästarroll i svensk politik är en skam och jag skäms. Nåt har gått allvarligt fel och jag hoppas av hela mitt hjärta att detta blir deras första, sista och enda mandatperiod. Punkt slut.

De sista dagarna har vänt mitt liv uppochner. Gjort en 360 och fått mig att inse att jag inte klarar det här. Jag är inte stark. Jag vill inte gå igenom det här. Inte nu. Jag tror någonstans att jag vet att mina vänner har rätt, att min hjärna vet bäst. Men hjärtat då? Varför ska jag lyssna till det jag inte känner med? Det kan inte vara rätt och kännas så här fel. I sånt fall vill jag inte existera i den här verkligheten. Jag har aldrig förstått vad folk har pratat om, trots långa beskrivningar, trots bilder och gråt. Nu vet jag. Jag vet mer än jag vill veta för det gör ont. Jävligt ont. Jag trodde tårarna hade ett slut men de bildas bara fler och fler. Jag trodde ångesten var tillfällig men den växer sig starkare och starkare. Jag trodde kärleken var vacker men jag hatar den bara mer och mer. Jag är tom. Tömd på hopp, lycka och framtidstro. Tömd på allt som får en att må bra. Tom helt enkelt.

Tänk om du tar sönder mig.

För jag blir så Dum av dig
Säg bara till när var hur
Visst det är väl dumt av mig
Men jag blir som blind, jag blir som stum
Jag borde nog lugna mig
Dom kommer döma mig
Du lär väl lämna snart och här står jag kvar
För jag blir så dum av dig

en helg utöver det vanliga. på fler sätt en ett. vet inte om jag ska skratta eller gråta.

charmen med regn är full, total, absolut och samtidigt lika med noll.  det finns ingenting jag kan hata så mycket som grå himmel och våt mark. men motsatsen till hat är kärlek så föraktet får aktsamt dela plats med den största av älskande tankar. så vackert, så romantiskt busigt och förförande de smattrande dropparna kan vara. inget tvång att fånga solen, du kan göra precis det du känner för. du är fri. jag brukar lyssna och sakta inse att jag kanske är ett regnbarn trots allt. fast det vore förödande att erkänna för det är ju solen jag älskar, alla älskar solen...

Ensam är stark eller hur var det nu? Nej usch, vill inte tänka på det. Fadern/modern till detta talespråk måste varit hög, full eller jävligt folkskygg.

Today I stumbled from my bed
With thunder crashing in my head
My pillow still wet
From last night tears
And as I think of giving up
A voice inside my coffee-cup
Kept crying out
Ringing in my ears

Don't cry daddy
Daddy, please don't cry
Daddy, you've still got me and little Tommy
Together we'll find a brand new mommy
Daddy, daddy, please laugh again
Daddy ride us on your back again
Oh, daddy, please don't cry

Why are children always first
To feel the pain and hurt the worst
It's cruel, somehow
It just don't seem right
'Cause ev'ry time I cry I know
It hurts my little children so
I wonder will it be the same tonight

Don't cry daddy
Daddy, please don't cry
Daddy, you've still got me and little Tommy
Together we'll find a brand new mommy
Daddy, daddy, please laugh again
Daddy ride us on your back again
Oh, daddy, please don't cry
Oh, daddy, please don't cry

Ångest. Panik. Ensam. Avundsjuk. Bortglömd. Besviken. Förvånad. Jag tror jag mår bäst av att stryka vissa människor ut mitt liv.

En del, några få lyckosamma, har förmågan att överrumpla, imponera och fängsla andra människor. Ibland önskar jag att jag hade samma förmåga. Samma talang. Samma redskap för att bli någon.

Det brukade flöda, nu ger varje tryck på tangenterna motstånd så fingrarna krampar. Jag trodde att jag visste vem jag var, det vet jag inte. Jag trodde jag kunde flyga, jag har märkt att mina vingar inte bär mig. Jag hade drömmar, men jag har insett att mina drömmar inte längre är desamma. Vad har hänt? Jag tror jag förändras. Jag är inne i en transformation.