De sista dagarna har vänt mitt liv uppochner. Gjort en 360 och fått mig att inse att jag inte klarar det här. Jag är inte stark. Jag vill inte gå igenom det här. Inte nu. Jag tror någonstans att jag vet att mina vänner har rätt, att min hjärna vet bäst. Men hjärtat då? Varför ska jag lyssna till det jag inte känner med? Det kan inte vara rätt och kännas så här fel. I sånt fall vill jag inte existera i den här verkligheten. Jag har aldrig förstått vad folk har pratat om, trots långa beskrivningar, trots bilder och gråt. Nu vet jag. Jag vet mer än jag vill veta för det gör ont. Jävligt ont. Jag trodde tårarna hade ett slut men de bildas bara fler och fler. Jag trodde ångesten var tillfällig men den växer sig starkare och starkare. Jag trodde kärleken var vacker men jag hatar den bara mer och mer. Jag är tom. Tömd på hopp, lycka och framtidstro. Tömd på allt som får en att må bra. Tom helt enkelt.