Allt jag gör är ett undantag. Hela mitt liv är ett undantag. Undantagen som sveper mig bort från verkligheten jag inte vill möta är det som just nu håller mig vid liv. Det är ett undantag att jag inte tränar, jag ska komma igång så fort jag får tid. Det jag inte vill inse är att detta undantag varat alltför länge för att fortfarande få räknas som ett sådant. Det är ett undantag att jag känner att gräsets grönska är härligare på andra sidan. I ärlighetens namn så är jag aldrig nöjd, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Vad alla andra har är alltid bättre.  Alltid. Det jag inte vill inse är att jag glömmer bort att leva för mig.  Att stirra sig avundsjuk på andras liv får mig att låta mitt eget passera förbi. Det är ett undantag att jag inte lyckats avsluta en bok på evigheter. Jag gillar ju att läsa, och har alltid gjort. Eller? Det jag inte vill inse är att enda gången i mitt liv jag haft en riktig bokslukarperiod var när jag fortfarande lekte med dockor, vilket ger fallet stämpeln preskiberat, över, passé, get over it. Tre exempel från en ung flicka baserat på hennes önskningar om att hennes liv för stunden inte är något annat än just ett undantag.