Jag har en pappa vid namn John. En mamma vid namn Helené. När de var 13 träffades dom för första gången. Pappa var tillsammans med mammas bästa vän. Det höll inte. Det gjorde mamma och pappa. Fram och tillbaka men ändå oskiljaktiga under hela tonårstiden. Giftigt men vackert. De båda är födda år 1969 och året de båda blev 22 fick de sitt första barn. Moi. Som de valde att döpa till Moa. Pappa ville att jag skulle heta Caroline. Mamma hade sista ordet, hon fick en Moa och ett par år senare även en Max. Vi tre var ett team och bodde tillsammans på Trångsunds höjder, Tornslingan. Lagom till min två-årsdag flyttade vi till Balettvägen där jag växt upp och idag ser som mitt hem. Idag är vi splittrade. Höstterminen i nian hände det overkliga som jag ändå visste väntade bakom hörnet. Mina älskade föräldrar gick skilda vägar. Idyllen gick i kras. Vi var en perfekt familj, utåt sett. Bakom stängda dörrar döljer sig alltid en massa skit. Separationen blev en befrielse från sömnlösa nätter och ångest men ändå ett skrämmande startskott för ett nytt liv. Ett liv jag aldrig kunnat placera mig själv i. Mina föräldrar skötte det bra. Det var ett smärtfritt uppbrott, om det nu finns sådana. År av lycka och år av känslor så hemska att de inte kan beskrivas med ord har följt och idag, fyra år senare börjar följderna av deras giftiga tonårsår visa sina spår men samtidigt för första gången kunna börja läka. Mamma är min ängel, pappa min hjälte. Jag vet att de alltid kommer att finnas där för mig. Oavsett vad. Trots att jag och mamma går varandra på nerverna om vi spenderar mer än an 48 timmar ihop och trots att pappa och jag har hetska diskussioner där dörrar smälls igen så älskar jag dem oerhört mycket. Tack mamma och pappa, för att ni är mina. Och ingen annans. Puss på er från er dotter som alltför sällan låter er veta hur mycket ni betyder för mig.